Alltså vetifan varför jag skriver just nu absolut när jag inte får/ska/borde skriva. Har ej bloggat på ca hundra månader och tacka väl fan för det för har ändå varit mest deppigt. Minus att jag varit i London (EPISKT!!!!!!), Knarrholmen (EPISKT!!!!!), sett Håkan på Slottsskogsvallen (EPISKT!!!!!) men däremellan då. —-> :((( <——-. = varit fett arbetslös, rastlös eller vad man nu vill kalla det. Men i veckan började jag mitt nya jobb (som jag förövrigt ska jobba på om sex timmar.) Men det var ju fredag iallafall. (Tror jag. Tappat dagarna helt.) Var på utbildning. Sen napade jag och åkte till Elin och träffade henne ch Therese på Elins balkong vid Skansen Kronan (EPISKT!!!!) där vi drack nå öls sen till Hagabion och drack rödvin och hann vara sofistikerade hipsters i ca 14 min innan de åkte till Villan och jag hem. :(. Trycker nachos och godis och päronsoda innan jag somnar för att undvika bakfylly. Hoppas det funkar. Hade ju bestämt mig för att få tillbaka min arbetsmoral (på bättringsvägen, tackar som frågar) men har ju samtidigt noll självbehärskning. Men tror detta går vägen ändå. Puss och kram hjärterdam
Idag med start nu tar jag tag i mitt liv. Har ingen aning om hur eller var jag kommer hamna, men, det är väl ändå tanken som räknas. Ensam på övervåningen på biblioteket på tredje långgatan. En stor kaffe med smak av bränt stål (kaffebryggarplatta) och plast. Ett litet fönster med insyn mot himlen (bara ljust, så det gör ont i ögonen om för länge tittande, inga moln). Jag läste någonstans att det varit en brandstation tidigare. Men träbjälkarna är ommålade. Det ser man. Fokus ligger alltid på något annat än vad som är tänkt.
När vaknade du imorse?
05.30. Detta livet alltså. Snoozade tre gånger så jag klev upp 05.58. Brukar kliva upp 05.48 så jag tänkte: åh nej nu kommer jag att missa vagnen. Men det gjorde jag inte. Ungefär så spännande har jag det.
Vad var det första du tänkte när du vaknade?
Typ: jaha jaja.
Har du ringt nån imorse, vem och vad sa ni?
Nej. Hatar telefoner. Eller kanske någon vårdtagare. Inget spännande i varje fall.
Vilket humör är du på?
Sjuuuuukt rastlös. Som alltid vid den här tiden. Och alla tider. Men lite trött, handlingsförlamad, tankspridd och sådär.
Har du ont någonstans?
*I hjärtat*. Nä, men skämt åsido (fast typ inte pga mitt känsloliv är helt uppfuckat för tillfället.) Men! Har sjukt torra händer? Gör inte så ont iochförsig. Även fast de spruckit.
Om du fick välja vad som helst att äta just nu, vad är du då sugen på?
Äääääääh. Typ en morot. Nä, men. Är i en så himla dålig matperiod där jag typ bara äter frukost till middag eller mat i hamburgerform och bröd jämt och hundra kaffekoppar per dag och jämt onormalt sugen på läsk på morgonen? Funderar på fiskpinnar. Update: Blev fiskpinnehamburgare.
Vad köpte du när du drog ditt kort senast?
Måste varit på apoteket igår.
Vilken var den första hemsidan du gick in på på internet?
Eeeeeh. Facebook typ. Eller föralltid??? Vet inte. JU.
Vad ska du göra ikväll?
Stirra in i väggen och komma på meningen med livet. Update: Efter jag gjort det där <—-, satt jag och stekte fiskpinnar, åt sedan 1 av 2 gjorda burgare, såg glee, sen avslutningsvis spelade jag tetris och lyssnade på filip & fredriks nyaste pod där de intervjuar håkan. FÖRSTA gången jag tar mig igenom en podcast!
Vilken är den första låten du sätter på idag?
Tokig fråga en dag som denna. Det kommer aldrig va över för mig, såklart. Lyssnade från mobilhögtalarna i tvättstugan imorse. Fast har typ bestämt att jag bara får lyssna på den en gång per dag från och med nu annars kommer jag dö. ÄLSKAR den, förstås. Igår lyssnade jag på den oavbrutet från Mariaplan till Allhelgonakyrkan vilket är ca 40 minuters spårvagnsfärd. Alltså typ tio gånger på raken. Update: Skiter i regeln och lyssnar på den hur mycket jag vill. Tänkte att den skulle förlora magin om jag hör den för mycket, men den blir om möjligt bara bättre med tiden? (Säger jag dagen efter den släppts.)
Vad tycker du om din blogg?
Haha.
Vad gjorde du för exakt en vecka sedan, den här tidpunkten?
Kommer inte ihåg? Säkert samma sak. Nä, juste fan. Jag tvättade.
Tror du att du kommer få en komplimang idag, för vad?
Nej, det tror jag inte.
När fotade något senast, och vad?
Nyss. Mig själv.
Har du gjort av med pengar idag, på vad?
Småpengar på en sallad till lunch på kiosken vid mitt jobb.
Om du sträcker ut ditt ben rakt ut, vad snuddar du vid då?
Soffbordet.
Vad har du på dig idag?
Sneakers, avklippta jeans, randig t-shirt och helly hansen tjocktröja på jobbet. Genomskinlig vit långärmad polo och utsvängda jeans @home.
lista från hanapee och niotillfem och milk/signe och säkert nån fler
Har suttit i ca två dagar nu och försökt beställa en flygbiljett till London och tillochmed begärt hjälp av min personliga bankir (tack hjärtat) men utan resultat. Tills nu ungefär. Visste någonstans inombords att det ändå var jag som var dum i huvudet, som det brukar alltså. Och så var det. Förlåt, omvärlden. Blir dramaqueen och arg på alla (tur att jag bor ensam) och i slutändan är det ändå min hjärna som är det riktiga problemet. NOG OM DET. JAG SKA TILL LONDON OM EN MÅNAD!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Och så avslutar vi med den här. Som jag väntat. Hur kan inte den här allsångsrefrängen bli typ… nationalsång?
(Source: Spotify)
Näääääär vi ändå håller på är ju den här kanske det bästa från 2013, hittintills. Melodislingan är genialisk?
(Source: Spotify)
Okej, skulle kunna betala 170 spänn enbart för den här låten på Pustervik imorgon.
(Source: Spotify)
Hej.
Jag ville bara meddela cyberspace om att jag fuckade ur på denna misär och handlade en gul dammsugare idag. Köpet gick väl på 15 minuter ungefär. In och ut ur Nordstan. Mycket vuxet och moget köp. Till skillnad från helgens. Onämnbar summa på vinyler och okänd summa på alk.
Jag skrev ett brev ikväll. (Hej Kristin! Du kan vänta dig ett totalt förvirrat och ganska rörigt innehåll, men med kärlek.) Iallafall känns det som att det var… en aning förlösande på något sätt. Har saknat skrivkrampen. Men nu mitt tvärtom-problem. Efter många månaders tystnad (typ) från mina fingrar har jag FÖR MYCKET innehåll i min hjärna som vill ut? Var ska jag börja? Vilsna kaniner, vår i januari, instängda känslor eller om den ohämmade, gränslösa, ibland hatiska, kärleken till göteborgsnatten? Känns som OERHÖRT oskrivna blad det här, hörrni. Men kanske är det inte vad som skrivs som betyder något, utan huvudsaken att det skrivs. Men jag får dumpa mina tidigare skriv-tider mellan 23-01 pga heltidsarbete MEN jag kommer tillbaka var så säkra. Typ om två månader eller så, då har jag förhoppningsvis grunnat ut vad nästa sysselsättning blir. Men tills dess ska denna lilla semi-pensionär sova innan 22.30. Ungefär.
Pyss.
Den här dagen resulterade i en enda stor mindfuck ungefär. Somnade 6, klev upp HALV FYRA PÅ EFTERMIDDAGEN, har aldrig hänt ungefär. Åt frukost vid 17 framför andra halvan av en film som jag började på i veckan (kronisk sjukdom jag har, att halvgöra grejer), läste tidningen vid 18, och tittar på morgonpasset vid 19-snåret. Tänker att det är rätt välbehövligt ändå efter den här VIDRIGA veckan som jag hoppas ALDRIG återvänder. Mitt 2013 kan ju bara…bli bättre så att säga. 1 januari: dödsbakfull på en tiotimmars tågresa. 2 januari: höll på svimma på jobbet pga ätit inget på två dagar (sedan nyårsmiddagen) 3-17 januari: bra! pga matilda här men som i dvala för att det var som en lillsemester när hon lagade mat åt mig etc etc men sov också på soffan i två veckor, vilket gjorde att jag kände mig lite som en cripple MEN gjorde det frivilligt. 17 januari tills idag: PISSIGT. Vinterdepression eller vad man nu vill kalla det. Ensamheten och diverse andra grejer har kvävt mig och tagit sig friheter med min kropp fysiskt. Gråtit mer den här vintern under jag gjort under en hel livstid typ? Men avslutades igår med att svira på stan deluxe med kanske 12 personer runt ett bord på sejdeln, dans på clooneys och sedan rio rio till stängning. Rätt ultimat och fick mig att glömma för ett tag, och nog successivt framöver. Som sagt, hela dagen har varit en morgon och jag är som vanligt sjukt rastlös och jag vet inte om det bara är tillfälligt men känner mig lite mer tillfreds och ser fram emot våren. För tiden går snabbt? Det gör den väl? Hhar typ aldrig längtat till 28 mars så här mycket. I dubbel bemärkelse. Slutar jobbet (kanske konstig sak att längta till men efter omständigheterna så ja så är det), mamma och albin kommer hit (dagen innan iofs) och jag fyller 21! + det är påsk (bästa högtiden). Tänker att det mesta ordnar sig. Behöver ta till mig alla perspektiv som möjligt för att uppskatta det jag har. Och inte gör alla småsaker så himlaaaa draaaamaaaatiskaaa. Äh, är väl så jag är. *born and raised dramaqueen*. Nu ska jag läsa en bok eller nåt, hejdå mvh livspusslaren
Någonting med den här fick mig att tappa det helt.
Känner mig, men skulle gärna också befinna mig, utanför kroppen som bara smärtar på alla möjliga vis. Längtar och hatar och lever ENDAST på rutin. Den där känslan när man praktiskt taget ligger ner och dammsuger en fiskbensparkett under en antik soffmöbel, den känslan när man bara vill krypa ihop i en hög och försvinna in i den fyrtio år gamla tapeten. När den känslan uppstår mer än acceptabelt under en vecka, eller ens en dag, då vet man att det är något märkligt. Men när sedan den där känslan samtidigt fullkomligt SKRIKER åt en att, nä du får inte, du kan inte, du har inte råd att sluta upp med det här. Du måste för en gångs skull tänka i realitet, för vet du, det här är verklighet. Men sedan, när den där känslan flyttar neråt, från huvudet till vänstra sidan av bröstkorgen ungefär, därifrån som smärtan kommer. Det där lilla gruskornet som kilat fast sig i hjärteroten, som dessutom smittat ryggkotorna med sin värk och successivt blivit till en sten som känns som att den fyller hela det där mittenpartiet som är bröstkorg. Det är då som magkänslan ger sig in i kriget och, den, den kan också VRÅLA. Och när magkänslan skriker högre än vad någonsin hjärnan förmår måste man kanske till att lyssna. Speciellt när budskapet är att en är tvungen till att chansa, till att ta risker. För den här tiden kommer aldrig tillbaka. Den där klyschan om att man måste våga för att vinna, den har aldrig haft tryggheten i att arbeta heltid. Nej, den klyschan fick sparken en gång från ett timvikariat. Men, jag har inte växt upp än. Jag är inte heltidsarbete. Jag måste ha tid kvar innan dess. Om inte annat för att kroppen snart lägger ner av egen kraft, fysiskt.
Förlåt Matilda, men jag ska bli mer positiv. Sen. De där känslorna som krigar måste bara bli sams först.
